blyga människor

det är så svårt att prata men riktigt blyga människor. man får sköta hela samtalet själv och då känns det nästan som att prata med sej själv. som om man sitter där och ställer frågor till sej själv. jag tycker det är så jobbigt att se blyga människor, jag lider då. ser hur de drar sej undan folk för att slippa samtala och de blir ensamma. helt ensamma. jag tycker så synd om dem då. att se att de inte vågar prata. kanske vill de vara ensamma? kanske vet de inte hur de ska göra? jag vet inte. men jag tycker synd om dem.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0