Honeybean

Ängnar mina dagar åt repande och manuspluggande i oändlighet. Behövs. Nästa vecka är en viktig vecka. Nervarna har redan börjat spännas. Nio Kvinnor har premiär! Drömmar drömms med oroväckande slut om ständingt sufflerande sufflörer och skådespelare som inte spelar, inga ord och ingen handlig. Men jag är förväntansfull till tusen, att spela bland all fin rekvisita och i kostymen. Men ack så lite tid! Men ack så kul! 

Det finns minsan ingen bättre känsla än då man äntligen lyckas ta tag i något måste, något som har legat och gnagt och ropat på uppmärkasamhet och kvrävt en bekreftelse som man varken haft lust eller ork att ge. Det är höjden av lycka! Nu suktar jag nästan mest av allt efter sommaren då jag ska gömma mig långt långt borta för sådana petitesser som att skriva uppsattser!